Hela tanken med Viryayoga föddes 2007 när jag, Josephine Selander, undervisade ett gäng yogadeltagare i Thailand. Några var nybörjare och några hade yogat rätt länge. Vi kämpade allihop med att försöka att få bukt på Ashtangayogans första serie, utan att bli alltför ”otrogna” den ursprungliga visionen som Pattabhi Jois hade format. Min vän Malin Flink, som är naprapat, och jag satt en kväll på stranden och funderade på hur man skulle kunna behålla ett dynamiskt flöde som Ashtangayogan har, men samtidigt kunna sänka tröskeln för nybörjare. Hur skulle man kunna lära känna sin kropp på ett snällt och undersökande sätt? Hur skulle man kunna bli introducerad för yogans olika asanor utan att leder gnisslar och skriker? Och hur skulle man kunna utforma en yoga för att avancerade elever ska utvecklas utan att skada sig?
Vi började prata med deltagarna i gruppen om vad dem tyckte var svårt, vad dem uppskattade och vad som dem skulle vilja ha mer av. Flera gillade att ha fasta serier, som man känner igen och återkommer till. Själv tycker jag också om det repetitiva, eftersom yogan blir som en meditation i rörelse. Men vi var också överens om att det kunde bli tradigt att alltid göra samma sak om och om igen.
Så där hade vi lite olika komponenter att utgå ifrån: vi ville att yogan skulle vara dynamisk, men ändå möjlig att göra som nybörjare. Vi ville att kroppen sakta men säkert skulle bli starkare och mjukas upp. Vi tyckte att lederna inte skulle slitas, utan stärkas och prepareras för mer avancerade asanor. Vi ville ha en variation på klasserna, men ändå kunna känna igen oss i återkommande serier. Hmmm… Hur löser man det?
Väl hemma klurade jag vidare och fick idén om att bygga upp ett system som utgår från korta, färdiggjorda serier. Liksom ett modulsystem som man kan laborera med där man har vissa fasta ramar, men inom det kan man fixa och ändra som det passar eleverna eller en själv. I samma veva blev jag introducerad i Anusarayoga och i och med det började bitarna falla på plats. Ingredienserna fanns där: Ashtangayogans dynamiska sekvenser, Anusarayogans biomekanik parat med en djup förankring i yogans filosofi, en förkärlek för systematisering, inspiration från danstiden, elevernas feed-back och Malins naprapatögon. Nu gällde det att koka ihop ett yogasystem som ger kraft och energi, som är säkert och som är kul.
Resan börjar… Eftersom det handlade om att organisera och klassificera en variant av Hathayoga, kändes det naturligt att hitta ett namn till just det här yogasystemet. Så att hitta namnet blev första anhalten på resan. Ordet Virya dök upp gång på gång. Virya betyder ”kraft”, ”energi” och ”entusiasm”. I Yoga Sutra nämns Virya som en av fem grundattityder i livet och i yogan. Dom fem är shraddha: att utveckla en tro att man är på väg åt rätt håll, virya: styrkan och energin att gå dit man tror är rätt, smriti: att utveckla minne och eftertänksamhet, samadhi: kontemplation och prajna: att söka högre visdom.
Då var det dags för den riktigt långa etappen på färden. Först gjorde jag en djupdykning i yogans mångfaldiga utbud av asanas. Sedan tittade Malin och jag på vad som var poängen med varje asana och vilken position som bygger upp till vilken. Så småningom systematiserade vi alla dessa asanas i tre olika svårighetsgrader (idag har vi över 20 olika serier). Utifrån det var det dags att komponera de tio olika ”modulerna” till varje nivå. Till sist fick mina kära vänner och tålmodiga elever rycka in som försökskaniner för att se om det verkligen funkade.
Idag har vi utbildat flera hundra Viryayogalärare…