Search
Close this search box.

Är yogan en religion? Del 2

De som utvecklade tankarna bakom yogans filosofier tillhörde en grupp som hette Shramanarörelsen. De drog sig undan från samhällets religiösa strukturer och började ställa filosofiska frågor om tillvaron. Men den här gruppen var inte precis ensamma om att kontemplera över livets natur. Några hundra år före vår tideräkning funderade folk över livets filosofiska villkor lite här och där världen över.

En som provade en slags globalhistorisk tanke om människors livsgrubblande är religionsfilosofen Karl Jaspers. Han utvecklade en teori om att folk över hela världen började fundera i de här tankebanorna ungefär samtidigt. Närmare bestämt kring år 500 före vår tideräkning. I Persien resonerade Zoroasterna om solens kraft och betydelse. I Kina grundade filosoferna Konfucius och Lao Zi teorier om livet. I Grekland gick ett helt gäng filosofer runt och spekulerade över varat. Och i Indien satt Buddha och försökte räkna ut hur den gyllene medelvägen kunde se ut. Jaspers kallade perioden från 800 till 200 f.v.t. för axialtiden. Även om hans idéer har fått kritik för att vara spekulativa, kan de kanske ändå visa på ett möjligt intressant skifte: Från att tillbe (och hoppas på gudomliga krafter) till att resonera om hur det är att vara människa.

Nu var det ju inte precis så att folk blev icke-troende bara för att nya tankesätt utvecklades. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att i princip alla var religiösa vid den här tiden. Men det betyder inte att alla tankar och resonemang var religiösa. Ett bra exempel på det här är faktiskt yogan.

Yogans filosofi utvecklades i en religiös kontext. Nämligen den vediska. Men även om texten Upanishaderna – som betraktas som grundstenen för yogans filosofi – är en vedisk text och absolut religiös, så börjar nya resonemang dyka upp här. Resonemang om människans inre struktur i relation med världsalltet. Specifika gudar är inte i centrum här. Och bara några hundra år efter de första Upanishaderna dök upp, utvecklades sex olika filosofiska skolor. Det intressanta är att de här filosofiska skolorna hade en agnostisk hållning, det vill säga, man hade ingen bestämd uppfattning huruvida en gud (eller flera) skulle kunna existera. I stället handlade de här filosofiska skolorna i huvudsak om logik, atomism och metafysik. Och här finns också yoga som en egen filosofisk skola.

I runda slängar kan man säga att vid tiden kring år noll så hade de här filosofiska skolorna etablerats som ett eget och oberoende spår till de religiösa. Och när en av yogans viktigaste texter Yoga Sutra skrevs (ungefär 400 vår tideräkning) så var yogan bortkopplad från det religiösa. Man tillber ingen ”yogagud”, inga böner eller praktiker till en högre kraft beskrivs, och inte heller riktas ett hopp om insikt och förlösning via det gudomliga. Teknikerna handlar om att reglera sinnet. Det vill säga att kontrollera och stilla tankarna och känslorna. Så praktikerna och syftet med yogan handlade redan för två tusen år sedan om att vända sig inåt och att lugna sinnet i syfte att uppnå ett meditativt tillstånd som banade vägen för att komma i kontakt med ens ”sanna jag”, eller purusha.

Så, om nu yogan inte är en religion, varför dyker ens idén upp om att den skulle vara det?

Jag tror att det beror på flera saker.
En är den estetiska. Många yogautövare i tex. Europa eller USA tycker att ”österländska” artefakter är helt enkelt fina. Men inte bara det. En Buddhastaty eller en bild på dansande Shiva, symboliserar också en andlighet som är bekvämt avlägsen från ens egen kultur. Man kan alltså tryggt avsäga sig anspråk på religion genom att – paradoxalt nog – ta in andra kulturers religiösa markörer. Och som genom ett trollslag slipper vi yogautövare gå in i resonemang eller polemik om religion.

Kruxet är att det här blir konstigt för en del religiösa personer. Dels blir det skumt för folk som kommer från en buddhistisk eller hinduisk miljö att gudabilder blir inredningsdetaljer. Dels kan de religiösa komponenterna bli förvirrande för en del som håller hårt i sin egen religiösa kultursfär, vilket kan skapa misstänksamhet. (Sysslar de inte med något religiöst, de där yogatyperna?)
Jag har inte någon fiffig lösning, annat än att jag tror att det dels är bra att prata om. Dels att det alltid hjälper att ha koll på sin historia.

Så, då uppstår frågan: Hur blev det så här? Hur fick européer och nordamerikaner för sig att plocka ihop Indiska religiösa komponenter för att bygga upp vad man uppfattade (och uppfattar) som en ”västerländsk” religionsbefriad andlighet?

Det ser inte bättre ut än att vi måste dyka ner till 1800-talet och möta ett gäng nytänkare för att få svar på frågorna…

Följ med och träffa de första New-Age:arna i nästa inlägg!

Text: Josephine Selander

Om Josephine:
Josephine är grundare till Nordiska Yogainstitutet och initiativtagare till viryayoga och rehabyoga. Hon doktorerar i historia om hur buddhistiska praktiker implementerats i psykologin under 1900-talet, och har skrivit akademiska artiklar i ämnet och flera böcker om yoga, filosofi och psykologi. Senast: Filosofi som terapi: verktyg för levnadskonst.

Vill du att Josephine föreläser eller håller workshop? Välj här bland över tjugo olika uppslag. 

Ref:
– Flood, Gavin, An introduction to Hinduism, Cambridge Univ. Press, Cambridge, 1996
– Jacobsen, Knut A., Hinduismen: historia, tradition, mångfald, Natur och kultur, Stockholm, 2004
– Sutton , Nick, Vedas and Upanishads, Oxford Centre for Hindu Studies, 2010
– Samuel, Geoffrey, The origins of yoga and tantra: Indic religions to the thirteenth century, Cambridge University Press, Cambridge, UK, 2008

Om bloggen “Filosofi med Josephine”.

Och här har du alla inlägg.