Hur gammal är yogan? Del 3
Kanske är det de stränga historiska glasögonen som är på i den här bloggen? Nu har ju både sigillen från Indusdalen dissats (del 1) och begreppet ”yoga” har ifrågasatts (del 2) som startpunkt för yogan.
Så när började yogan? På 1900-talet, eller?
Återigen tror jag att det är viktigt att fundera på hur man definierar yoga.
Tänker du att yoga är de yogapositionerna som vi gör på mattan? Ja, då måste vi nog flytta fram startdatumet i tiden, till 1200-talet då de första hathayoga-positionerna dök upp i texten Hatha Yoga Pradipika. Eller (ja, faktiskt) kanske till och med till 1900-talet då den posturala yogan fick sig ett uppsving.
Men om vi tänker oss att yogan är en filosofiform, då skulle startskottet för yogan kunna vara vid tiden då de sista vedatexterna skrevs. I förra delen kom vi fram till att vedatexterna bestod av olika ”böcker”, och att de här böckerna var indelade i olika delar, eller ”kapitel”. Slutkapitlet i de fyra vedaböckerna (Rigveda, Yajurveda, Samaveda och Atharvaveda) heter Upanishaderna. Och det spännande med Upanishaderna är att de handlar om filosofi. Eller, kort och gott: här möts vi av frågor som ”Hur funkar världen?” Eller ”Hur är det att vara människa?”
Fram tills nu hade vedatexterna mest handlat om fiffiga offer för att blidka gudarna. Nu – i Upanishaderna– blir det annat ljud i skällan. Strunt i gudarna. Fram med det existentiella. Här presenteras något helt nytt: att människan har en inre kärna (Atman). En kärna som är i kontakt med världen, universum, eller helt enkelt: Världsalltet (Brahman).
En fin berättelse som illustrerar det här är berättelsen om pojken Svetaketu från Chandogya-upanishad. Den är ungefär så här:
Svetaketu har varit i lära hos en guru i många år, och kommer äntligen hem till sin pappa Udalaka. Far och son sätter sig under ett enormt Banjanträd (som är ett slags fikonträd) och pratar om allt som hänt. Pojken är stolt över allt han har lärt sig och lägger ut texten för sin far om saker och ting, och hur världen fungerar. Udalaka lyssnar intresserat. Men då och då frågar han sin son om han förstått ”essensen” eller ”kunskapen” bakom det som är verkligt – det som kallas för ”sat”. Svetaketu blir förvirrad, och förstår först inte vad hans pappa menar. Var det något fel på utbildningen?
Udalaka säger att kunskap handlar om att förstå ”sat”, som är alltings grund, och Svetaketu ber att hans pappa ska förklara. Pappan ber sin son om ett fikon, och sonen, Svetaketu, plockar ner ett fikon från trädet.
”Dela det mitt itu. Vad ser du där?”, frågar fadern.
”Jag ser några väldigt små frön, far.”
”Dela ett av fröna mitt itu. Vad ser du där?”
Svetaketu delar ett av de minimala fröna. ”Jag ser inte så mycket, far.”
”Från det finaste element som du inte ser, insidan av insidan av insidan av ett fikonfrö, därifrån växer det här stora fikonträdet.” berättar Udalaka för sin son. ”Det är verkligheten. Det är Atman. DET ÄR DU, Svetaketu. Det är du.”
Den här berättelsen kan man se som en slags programförklaring på de som sedan blir yogans filosofier. Nämligen att människan har en inre kärna som är i kontakt med och som bär på essensen eller kunskapen om världsalltet. Precis som ett fikonfrö – osynligt – bär den innersta naturen till det enorma fikonträden.
Är inte det en stor och fin tilltro på människans potential? Vi må leva i sorg eller smärta. Men innerst inne har alla förmågan att logga in till det sublima, det stora, det hänförande.
Utifrån det här (ganska svindlande och fantastiska) antagandet utvecklas yogans filosofier. De må vara olika teorier, olika världsbilder och olika tekniker för hur vi kommer i kontakt med vårt inre och världsalltet. Men oavsett samkhya-, vedanta- eller tantrafilosofier, så kvarstår den här underbart, sinnesutvidgande, tron på människans förmåga till att komma i kontakt med det hänförande.
Och det är just här – i Upanishaderna, ungefär 600 f.v.t – som i alla fall yogaforskningen menar att yogan startar.
Text: Josephine Selander
Om Josephine:
Josephine är grundare till Nordiska Yogainstitutet och initiativtagare till viryayoga och rehabyoga. Hon doktorerar i historia om hur buddhistiska praktiker implementerats i psykologin under 1900-talet, och har skrivit akademiska artiklar i ämnet och flera böcker om yoga, filosofi och psykologi. Senast: Filosofi som terapi: verktyg för levnadskonst.
Vill du att Josephine föreläser eller håller workshop? Välj här bland över tjugo olika uppslag.
Ref:
– Flood, Gavin, An introduction to Hinduism, Cambridge Univ. Press, Cambridge, 1996
– Jacobsen, Knut A., Hinduismen: historia, tradition, mångfald, Natur och kultur, Stockholm, 2004
– Sutton , Nick, Vedas and Upanishads, Oxford Centre for Hindu Studies, 2010
– Samuel, Geoffrey, The origins of yoga and tantra: Indic religions to the thirteenth century, Cambridge University Press, Cambridge, UK, 2008